Under den sena eftermiddagssolen, när ängarna var som grönast och andhämtningen som tyngst, tog vi oss an Unatletico igen. Denna gång med en trupp som fick hjärtan att svälla och ögon att glittra - storheter som Derstinho och Chippen 2 hade återvänt till våra led, tillbaka i matchtruppen. Och såklart, ingen Tim i Unatletico att oroa oss för.
Monstret, vår trygghet och mur, stod som vanligt mellan stolparna. Framför sig hade han Tegera A och Bjerwen, två klippor. Coach Quisling, med sin gråa rutin och sin sviktande moral, stod redo att hoppa in som förste avbytare.
På mittfältet, där slaget skulle avgöras, fann vi Efterblivan och Vaffanculo på kanterna och van der Haak som defensiv klippa. På avbytarbänken satt Chippen 2, Derstinho och Magnifiksson och väntade på sin tur att påverka matchbilden.
de Tjång, en man som har ett självförtroende lika starkt som hans förmåga att inte kunna försvara, fick återigen chansen framåt. Särskilt efter hans masterclass i försvaret mot just Unatletico sist.
Vi återgick till den gamla beprövade 2-3-1-formationen, i hopp om att få fart på kanterna. Mot Unatletico gick det sisådär sist vi prövade, men efter intensiv träning och timmar av videoanalyser började det sakta men säkert sjunka in. Videor där de Tjång dansar naken, en något oortodox träningsmetod, men vad gör man inte för att få spelarna att förstå det taktiska spelet?
Unatletico ställde upp med en brokig samling nykomlingar, och detta injicerade ett par extra droppar hopp i våra hjärtan. De kanske inte var samspelta, de kanske inte hade lärt sig att andas i takt, som vi i FC Skitliv hade.
Solen, den gamle dramaturgen, hällde sin obarmhärtiga värme över den märkbart misshandlade Korpvallen. Här och var erinrade planen mer om de klassiska grusplanerna än något gräsunderlag.
Och det, kan ni tro, passade oss i FC Skitliv alldeles utmärkt. Vi hade ju inte ens lyckats placera en tvåmeterspassning på en medspelares fot om vi spelat på Nou Camps klanderfria gräsmatta ändå.
Matchens första halvlek började i ett ställningskrig. Vi i FC Skitliv höll i taktpinnen, om än bara med fingertopparna. Unatletico skickade ut bollen över långsidan på vänsterkanten och coach Quisling stegade fram för att slå inlägget. En gammal hederlig långboll som deras strävsamma försvarare nickade undan. Men, o, ödet lekte med oss, för bollen hamnade hos van der Haak. Han rörde sig med majestätiska steg, redo att sätta årets mål på volley. Eller, ja, det var tanken. Istället blev det en strumprullare som inte ens skulle imponerat på en femåring.
Men återigen visade ödet sitt skrattande ansikte, för vem dyker upp om inte vår kära 90-talist Efterblivan. Han slänger fram sitt gamla ben och styr in den i bortre. Och just så, mot alla odds, stod det 0-1 till FC Skitliv.
Efter vårt mål flyttade Unatletico upp sina positioner, försökte pressa oss bakåt, försökte hitta en svaghet. Och där på toppen, helt ensam, stod de Tjång och lirkade med sin lilla taktik. Ett gyllene tillfälle uppstod när en motståndares offensiva passning bröts och blev till en perfekt passning till de Tjång, helt fri. Han försökte tunnla keepern, men, ödet hade andra planer och målvakten fällde ner pungen och stoppade bollen från att rulla in i mål.
Motståndarna verkade tappa fokus, som ett gäng sällejon på jakt efter en simring. Under tiden överpresterade vi i FC Skitliv. Vaffanculo sprang åttor runt en av deras försvarare, det one-touchades, det sköts... utanför förvisso. Vi gjorde allt. Och vi gjorde det med glädje.
Till slut kom 0-2, genom ännu en av Quislings patenterade långbollar. Magnifiksson var där, redo som en katt på musjakt, och skarvade in bollen i bortre. Ett triumferande ögonblick.
0-3 borde ha kommit en stund senare. Vaffanculo och de Tjång började plötsligt bete sig som om de hade tagit någon konstig svamp till lunch. Det såg ut som en dåligt koreograferad tikitaka manöver som resulterade i att de Tjång skarvade en boll mot målet. Bollen träffade den lilla trekanten inuti buren vid stolproten och studsade ut. Unatletico hävdade att den inte var i mål och eftersom Korpvallen inte har någon VAR-teknik, bedömdes den som utanför. En skandal, om du frågar oss.
Vi höll undan till halvlek, med ett glädjande 0-2 i vår favör. Scenen såg lovande ut - oväntat lovande. van der Haak sprang som om varje steg skulle vara hans sista på mittfältet, Chippen 2 kämpade med sina kläder som om de vore en Rubiks kub, Derstinho flög runt motståndarna som en humla runt en sommarblomma. Tegera använde sina kilon till sin fördel, både när tillfälle ges och inte ges.
Andra halvleken började med att vi i FC Skitliv kanske var lite väl ivriga. Ett par minuter in sparkade vi ned en motståndare utanför straffområdet och domaren dömde frispark för Unatletico. De sköt bollen mot vårt mål som om den vore laddad med dynamit. En av våra backar lyckades halvt få undan bollen, men den landade olyckligt nog perfekt för en av deras forwards, som genast gjorde 1-2. Oturligt, minst sagt.
Unatletico kände lukten av blod och ökade sin press. Samtidigt började vi krigare i FC Skitliv att visa tecken på trötthet. van der Haak, stackaren, sprang av planen för att ta en paus, mumlade något om att han trodde att han skulle kräkas.
Med sex minuter kvar slog vi över till taktiken "spelförstörelse". Ett inlägg från Unatletico ledde till att Monstret jagade bollen långt utanför straffområdet. Monstret visade upp sin sällsynta spelintelligens. Medan andra kanske hade försökt passa till en medspelare för att bygga upp ett anfall, bestämde sig Monstret för att vrista bollen så långt bort från planen som möjligt.
Unatletico gruffade till domaren, bad honom att lägga på tid. Domaren skrattade bara och sa, "Nej, jag ska hem".
Magnifiksson, lika envis som en bullterrier, bet sig fast i motståndarnas hälsenor, vilket resulterade i en frispark. Domaren kom springande över planen och gav Bjerwen ett gult kort. Bjerwen, lika förvånad som ett råddjur fångad i strålkastarljuset, stirrade på kortet med oförstående ögon. Var det en gåva? Ett test? Ett misstag? Ingen visste, och ärligt talat, inte ens domaren verkade vara helt säker.
Vi håller undan och vinner med 1-2. Det var en triumf som vi behövde, just precis innan vi alla drog oss tillbaka till våra krypin för sommarvilan.
Men seger betyder inte ledighet - inte för oss i FC Skitliv. Nu kommer vi istället att byta ut bollen mot hantlar och löparspår, byta ut de slitna fotbollsstrumporna mot gympaskor. Vi kommer att fokusera på fysisk träning, för att komma tillbaka starkare, snabbare och redo att återuppta säsongen i början av augusti. För det här är bara början - vår resa har bara börjat.