I skuggan av ett reningsverk i närheten av Falun, där doften av obehandlat människoskit tycks hänga i luften som en påminnelse om det obarmhärtiga flödet av tid, står Magnifiksson. Trots sina år och de extra kilon han bär med en viss stolthet, strålar han av vitalitet. Vid hans fötter ligger en nött, slitstark fotboll.
Runt honom samlas hans lagkamrater, avdankade, tjocka medelålders män som delar hans entusiasm för spelet. De har sett bättre dagar, men deras glimt i ögat avslöjar en ungdomlig gnista, begravd under årtionden av vuxenliv och ansvar.
För att cementera sin plats inte bara i hjärtat av sina lagkamrater, utan också i hela Falun, har Magnifiksson tagit ett steg som få vågat tro var möjligt. Han har skrivit på ett nytt kontrakt med Faluns stolthet, FC Skitliv. Det är inte bara en klubbutmaning, det är ett löfte. Ett löfte om att sträva efter mer, att utmana sina gränser, och att bli den målspruta som alla tror han har potential att bli.
Det är en nyhet som skickar en kraftfull chockvåg genom hans lagkamrater, genom staden, och genom reningsverket själv. Magnifiksson har visat att han inte bara är en man som sparkar boll, han är en man med en dröm. Och denna dröm har nu tagit en konkret form, en orange tröja med FC Skitlivs emblem över hjärtat.
Detta nya kapitel i Magnifikssons liv skapar en atmosfär av förväntan och hopp. Om han kan skriva på för FC Skitliv, om han kan sätta sin fot fram och sträva efter storhet, kanske de också kan göra det. Kanske de också kan sträva efter mer, efter framgång, efter glädje.
För de ser i Magnifiksson något större än livet självt. De ser hopp. Och i världen bredvid reningsverket, är hopp allt de behöver.